riskakormedsalt

Hejdå säger vi till CD. Till skillnad från älskade LM så har CD en förmåga att planera och vara allmänt ordningsamma. Nu åker de snart bort på klassresa i Europa, och jag kommer sakna dem sååå mycket. En hel vecka kommer det inte finnas nån söt glad Sigrid, eller någon übergullig Solle. Och hur tråkig kommer inte filmkunskapen bli utan Anton? Och underbara Micke, som bara är till för att krama och se gullig ut..!

Fast jag kommer nog ha rätt fullt upp ändå. Men ha en underbar resa! Jag räknar med att höra av er nånting innan ni kommer hem iallafall. I hope.

Puss!

... det är frågan. Nej, men seriöst. Är du en person som blir kramad eller en som kramar?

Jag har kommit på att jag är en sån som kramar. Alltid. När jag träffar någon jag tycker om, eller någon jag kanske inte tycker så mycket om men som ser ut att behöva det. Jag försöker alltid se på mina kompisar om de mår bra eller inte. Och jag är så himla trött på det. För NÄR kommer det tillbaka? Aldrig! Inte en jävel går fram och ger mig en kram bara sådär spontant. Inte är det någon som helt utan anledning säger att jag är bra, eller en fin kompis, eller underbar, eller schysst eller nånting. Jag har kommit på en teori. De som kramar är de som mest behöver bli kramade, och de som blir kramade borde kolla upp och tänka lite på hur ens kompisar mår. Jag kramar inte folk för att jag vill krama dem, jag kramar dem för att jag kanske behöver en kram, men får ingen, för att ingen ser.

Tänk!

Jahopp. Nu var det påsk. Och lov, fast det är ju ändå snart slut. Jag har haft ett väldigt trevligt lov, om än inte så omväxlande, har träffat Michael varje dag. Åh. Fem månader snart, och det känns fortfarande helt underbart!

i fredags var det en tant här och tittade på vårat hus. Det kändes väldigt skumt måste jag säga... Har ju ändå bott här i 18 år nu. Herre gud. Det är jättelång tid. Och snart tar jag studenten också. Ah, hjälp. Det ska inte alls bli kul faktiskt. Jag har kommit fram till att jag dissar hela studenten jättehårt. Jag har alltså kommit på att jag inte alls vill stå och hoppa på ett flak i en timma, eller springa ut på skolgården. Jättejättekonstig grej bara, usch usch. Och sen kommer det stå massa människor som ska säga grattis till en. Grattis till vad liksom? Det är inte så himla stort. Så måste man se jätteglad ut, och vara väldigt tacksam över att de är där. Det är ju inte direkt så att någonting speciellt händer efter studenten, förutom att man kommer vara sysslolös på dagarna. Och pank.

Gosh. Jag är nervös för att ta hål i öronen. Skulle behöva minst tio Michael att hålla i handen för att inte vara det. En Malin och en Nalin räcker nog ganska långt också dock. Fast jag kommer ändå vara som en femåring tror jag. Iiih, hjälp!

Nåja. Det ska väl gå det också. Glad påsk allihopa!